IGNORE THE IGNORANT.
Fan vad naiva vi är.
Jag har kommit på det nu. Fan vad naiva vi är.
När jag började gymnasiet för 2 ½ år sedan så trodde jag att livet skulle lösa sig bara hux flux och att jag skulle bli världens lyckligaste människa. Visst, jag är kanske mer klarsynt nu och jag lever ett bättre och friare liv, men det är långt ifrån mina förväntningar. Långt ifrån! Fasst så är det kanske med allting? Man kanske inte ska förvänta sig för mycket? Man blir bara besviken. Inte för att jag är besviken nu, tvärt om. Jag känner mig klokare och otroligt vuxen. Mina förhoppningar var dock på en helt annan plan för 2 ½år sedan. Mina prioriteringar har nog ändrats. Det kanske är det? ja, vad vet jag... 
jag håller med, man trodde allt skulle lösa sig då. Men det blir faktiskt lite så efter studenten oxå, hehe^^ folk har hur stora planer som helst, men sen strular det och det blir inte som de har tänkt sig :(
Jag fattar verkligen. Jag började ju gymnasiet i höstas och känner precis samma sak nu, och vill bara bort härifrån. Fast det är kanske av andra anledningar. Och i vilket fall som helst så går tiden läskigt fort och snart kommer allt att vara över. Låter sorgligt men ja, det är så. Jag kommer inte fatta att jag börjat gymnasiet förrän jag slutar det och sen kommer jag nog sakna allt jag ogillar med det nu haha. Man är konstigt. Don't it always seem to go that you don't know what you've got 'til it's gone...
Jag brukar ha jättelåga förväntningar och vara riktigt pessimistisk, och nackdelen är att jag alltid förväntar mig att bli positivt överraskad (och oftast blir det) så kan det ju bli riktigt jobbigt om jag inte alls blir det haha :/ Och nu babblar jag. men jag är sjuk och har tråkigt och det är roligt att filosofera i din blogg. hihi.
Du är klok Karin<3
