.

Åh vad kul det är att ha blixtrande huvudvärk så man mår illa av att bara tänka.
Igår var det lite mysigt iallafall. Jag fick en chokladbit av mamma och vi satt och pratade till Mando Diao på Svt om att dom aldrig hade klarat sig så bra om inte Gustaf hade varit med i bandet (let's face it). Mando Diao är nog fortfarande ett av de banden som jag inte klarar mig utan. Jag skulle helt klart inte vara den jag är idag om det inte var för dom. Jag levde och andades Mando Diao i flera år och det formade mig som person. Jag lyssnar fortfarande på dom och blir pirrig i magen när jag kollar på alla videor osv, men den där hysterin har jag nog vuxit ifrån. Det märkte jag i somras. Först på Gröna Lund. Om det hade varit för två år sedan så hade jag börjat campa utanför en vecka innan konserten, men istället tog jag och Julia bussen upp på morgonen. Visst, vi stog längst fram men det var inte längst fram i mitten som det vanligvis är. På Peace and Love stog jag inte ens vid staketet (det kan ju ha nånting med min skadade fot att göra, but still). Jag kommer dock aldrig sluta lyssna på dem och innerst inne känner jag fortfarande att det är mitt band.