.

Efter en nervös och stressande (tåg var försenade) tågresa till Skavsta så mötte jag upp Celine och Amanda och vi kunde påbörja våran resa. På grund av övertrötthet så var flygresan väldigt underhållande med span att kolla på. Himlen var lika vacker som vanligt, det är som en egen liten värld där uppe.



Framme i Gatwick tog vi tåget in till London och St Pancras station. Därefter letade vi efter en liten butik som sålde mat eftersom att vi inte skulle ha råd att köpa nån festivalmat på fredagen plus att vi inte fick någon frukost på hotellet. Det blev jävligt mycket mat inhandlat. hehe.



Hotellet var mysigt och låg precis bredvid Kings Cross. Klockan 04.30 ringde mobilen och det var dags att gå upp till en ny dag. Tåget mot Leeds skulle gå från KC runt sex om jag inte minns fel och vi kom till stationen i god tid. Där försökte vi luska ut vilka som skulle till Leedsfestivalen och inte. Vi gick bakom en snygg kille i hatt och hans kompis på väg till tåget och pratade högt och tydligt om hur snygg den ena killen var och att han var snyggare än sin kompis. Amanda sa att han gick sexigt. Vi visste väll inte att de var svenska och förmodligen hörde varenda ord?



Tåg till Leeds. Äcklig frukost. Ont i magen av nervositet. Kommer fram till Leeds och köper bussbiljetter till festivalen. Hittar hotellet som ser fruktansvärt lyxigt ut. Letar upp skivaffären Crash Records som jag så pinsamt nog kallade "Cash Records" när jag frågade en fin man. aja haha. På vägen dit såg vi världens snyggaste kille. På riktigt! Fontänkillen fick han heta. Och i skivaffären var det också en goding som man lätt kunde vila ögonen på.

Nu spolar jag fram lite... Bussturen var fin. Jag och Amanda satt längst fram så vi kunde se vägen. Busschaffören pratade högt och svor åt människor/bilar längst vägen "FOCKIN' BOLLOCKS!" Framme vid festivalen fick vi våra tygarmband som jag tyckte var grymt snygga (trots spindlarna..).




Vi ställde oss nästan direkt vid Main Stage där alla bra band skulle spela. LÄNGST FRAM fick vi platser. hihi. Det första bandet var The Walkmen. Äldre än jag trodde de skulle vara, sångaren hade en grymt bra röst med stört mycket känsla. Andra bandet började bara 12 freakin' minuter efter dom. The Futureheads vilka jag tyckte var sådär bra.

Vid det laget var det inget tryck whatsoever.
Mystery Jets började spela. Sångaren hade kryckor. Stört koolt band! Basisten var grymt snygg och dom var överlag väldigt bra.
The Gaslight Anthem. No comments.
Modest Mouse. Under förväntningarna men jag kan ändå inte säga att de var dåliga.

Mellan banden spelade dom välkända låtar som publiken sjöng med i och det var väldigt mysig stämning! Sen var det dags för mina älsklingar: The Maccabees!! Åh vad lycklig jag var när de spelade! Orlando var så fin så jag trodde jag skulle dö. Hugo och Felix var snygga. Young Lions, First Love, Love You Better, William Powers, mm. Herregud. Om inte Libertines skulle spela senare så skulle jag lugnt kunna påstå att jag hade kunnat dö lycklig efter den spelningen.



The Cribs var det dags för sen och nu hade trycket kommit! Man kunde nästan känns hur det byggdes upp inför kvällens största band. The Cribs var iallafall kalasbra! Jag och mina skarpa falkögon fick helt plötsligt syn på Pete Doherty på sidan av scenen. Jag utbrister PETE!! och pekar på honom, vilket resulterade i att i stort sett hela publiken vände sig ditåt och mina ytterst brittiska publikgranne sa "Well spotted!!". Jag var nöjd. hehe



Dizzee Rascal. Not my cup of tea.

Sen var det dags för dom. The Libertines!! Av någon anledning så hade publikens tryck förflyttat oss från höger sida till vänster sida. De startade med Horrorshow och hela publiken var galen! Sedan hände det som inte fick hända som ni kan läsa om här. Efter den händelsen var jag i någon form av chock, men jag försökte koncentrera mig på låtarna och sjunga med och hoppa (det senaste var inte så lätt eftersom att jag knappt kunde röra armen). Det var underbart att se Gary, John, Carl och Pete tillsammans! overkligt.



Sista bandet var Arcade Fire men vi såg bara hälften typ på grund av den fruktansvärda kylan.

Kvällsmat på McDonalds tillsammans med snygga män som busvisslade. JAG GILLAR SÅNT (när det kommer från rätt person).

På lördagen gick vi(jag) upp lika tidigt som på fredagen och sen när de andra också hade vaknat så fick vi skynda oss till tågstationen. Där träffade vi svenskarna som jag hade stått bredvid på festivalen och snackat lite med. Trevligt.

Tåget var iskallt. Vi satt i närheten av värsta fotbollslaget såg det ut som. Eller kanske inte.. de flesta var ganska gamla och tjocka. Men alla hade likadana tröjor iallafall och så satt dom och drack öl. Mysigt klockan 6 på morgonen...

Framme i london checkade vi in igen och sen begav vi oss mot Camden! Världens mysigaste ställe. Vi shoppade lite och gick runt och glodde på människor. Hittade en fin utställning.



Sen skulle vi åka till Brick Lane för att besöka Rough Trade och Elvira! Här, gott folk, upptäckte jag vad livet går ut på. Säger inte mer än så. Men det var en uppenbarelse och nu vet jag hur jag vill leva mitt liv. Elvira tog oss runt i de fina kvarteren och jag köpte en stört snygg jacka på en second hand affär. Den fick heta "Luke". Amanda och Celine vet varför. Sen åt vi soppa på en buss.

Efter det besökte vi Big Ben och åt på italiensk restaurang.



Söndagen spenderades en hel del i Hyde Park. Det blåste men var väldigt fint. Vi funderade på att hyra varsin häst men så blev det inte. haha. Vi hittade iallafall ingången till Albion <3.  



Primark var en besvikelse men the Disney Store var underbart. lite Topshop och lite mat sen var det raka vägen till hotellet för att hämta väskorna och bege sig hem.
Jag hann dock se världens snyggaste man (se bild) innan jag var tvungen att sätta mig på flyget mot tråkiga sverige.



Natten spenderades i Skavsta och sen var vi tvungna att ta farväl.

Den bästa helgen i mannaminne. Jag vet inte hur nånting jag gör i livet kommer kunna överträffa detta. Underbart är ett ord som har använts flitigt i det här inlägget men det var helt underbart! <3